Olydiga Maria. Predikan på 4e advent

Män som sminkar sig och gör sig vackra, tar hand om barnen och får invänta kvinnornas slutgiltiga beslut och domar i samhällsfrågorna, i ett samhälle som tillber den kvinnliga, livgivande guden. Rädsla för kvinnornas makt, hemligheter och rädslan för att eventuellt aldrig bli sedd, betraktad och uppvaktad av en kvinna. När jag först läste om Bijagosfolket, som lever på en ögrupp vid nordvästra Afrikas kust, blev jag först fascinerad och nästan lite lycklig. Äntligen ett, om än litet, kapitel i mänsklighetens historia, i vilket kvinnor får revansch, får bestämma och männen får rätta sig i ledet! Äntligen ett exempel på hur de som historiskt sett så gott som alltid fått vara de mäktigas skugga, själva får ta plats i rampljuset. I en gammal religionsbok läste jag om och såg bilder på de vackert uppklädda männen som önskade att de också kunde få ha lite mer frihet, som kvinnorna i deras gemenskap, som satt och rökte pipa och drack sprit och dansade, medan männen gick runt med barnen på magen. Männen, som riskerade att hamna i byns utkanter, om de inte lyckats attrahera någon kvinna och därmed betraktas som misslyckade och förlora sin plats i gemenskapen. Männens situation blev en obehaglig påminnelse om hur en stor del av världens kvinnor har det.
                 Var det kanske detta Maria sjöng och drömde om eller till och med förutspådde, när hon för 2000 år sedan röt ifrån; ”Gud har vänt sin blick till sin enkla tjänarinna, alla människor ska hylla mig, stora saker låter den Mäktige ske med mig. Härskarna ska störtas från sina troner, hungriga ska mättas och rika gå tomhänta därifrån”. Var det kanske Marias dröm, att männen en dag skulle underordna sig kvinnan, att den så kallade patriarkala, mansdominerade världen skulle få smaka på sin egen medicin? Om så var fallet, så misslyckades Maria totalt med sin kupp. Istället för att framställas som den revolutionära människa hon verkade vara, som enligt evangelisten Lukas utmanade de mäktiga makthavarna genom att prata religion och politik (vilket kvinnor absolut inte skulle göra), kom hon istället att beskrivas som det perfekta kvinnoidealet; underdånig, lydig, duktig, god, moderlig, oskuld och oskuldsfull. Med andra ord blev Marias skarpa ord om hur de rika och mäktiga skulle falla och de fattiga och utsatta upphöjas, satta inom parentes, neutraliserade och oskadliggjorda.
                 Men så lätt går det inte att glömma bort Marias sång – den som Lukas lät skriva ned, kanske inspirerad av den lovsång som Miriam och hennes bror Mose framförde, när den mäktige Faraos soldater och krigsmaskiner sköljdes bort i Röda havets vågor, då judarna flydde från slaveriet i Egypten. Det är en gammal tradition Maria sjunger om, en tradition som hennes son Jesus gav liv åt och fick sätta livet till för: de samhällsordningar som vi tar för givna och som gynnar de som redan har och lämnar brödsmulor åt de som inte har, måste få ett slut. Fred, frid och befrielse kommer inte av krig, våld, dominans och härskartekniker - vare sig det är kvinnor eller män som sitter vid makten, utan genom Guds rättvisa. Evangelisten Lukas, som ofta beskrivs som evangeliet (det glada budskapet om Jesus) för de socialt utsatta, vidgar perspektivet så att de glada nyheterna inte begränsas till någon särskild grupp, utan till hela mänskligheten. Han tar ned de stora svävande frågorna om tidens och världens slut och Jesus återkomst, till jorden när Jesus vänder sig till de som blivit placerade längst ned i samhällsstegen.  
                 Kanske tänker en del av oss att Marias lovsång är överflödig idag. Vi har det så bra i Sverige och på många andra ställen; kvinnor får mer och mer inflytande och blir alltmer jämställda med männen. Men historien är som en pendel; den vaggar fram och tillbaka. Ena dagen skrattar vi åt tidigare generationers inställning till jämställdhet och jämlikhet, för att en annan dag börja tumma på våra principer. Då hjälper det inte att omtala kvinnan som lika duktig eller kompetent som en man, eller att placera henne på en piedestal likt Maria. Vad ska den orädda, modiga, duktiga och oskuldsfulla tonårstjejen göra uppe från sin piedestal? Vad händer om vi, liksom evangelisten Lukas, plockar ner Maria på marken, låter henne tala och sjunga inte för att hon är kvinna och inte för att hon var mamma till Guds son, utan en människa som ville göra världen rättvis och rikta strålkastaren mot förtryck och fattigdom? Vad händer om vi i vår kyrkas gemenskap, i våra hem, på våra skolor och arbetsplatser, i våra parlament plockar ned både kvinnor och män från sina troner och piedestaler, oavsett vilka grupper vi anses tillhöra? Om vi ifrågasätter västvärldens sätt att fördela makt och pengar? Låt oss upphöra med att hylla bilden av Maria utifrån hennes könsorgan, och istället inspireras av att hon struntade i att bry sig om vad som var möjligt eller omöjligt för henne att göra och säga. Låt oss inspireras av Marias olydighet mot sin tids självskrivna sanningar, så att Guds rike kan få bli alltmer märkbart för fler av oss!

Michael Andersson, präst i Kirsebergs församling i Malmö