Debattartikel av Anne Sörman och Anders Lundberg i Kyrkans tidning, publicerad 2026-04-10
”Vi måste vara tydliga.
Det är inte en mänsklig rättighet att bli präst. Men det är en skyldighet för oss som kyrka att fortsätta vara en modern, luthersk, inkluderande och demokratisk folkkyrka.
I de flesta församlingar i Svenska kyrkan idag samtalar vi om hur vi möter människors längtan, hur vi når de mest utsatta, hur vi skall bli mer klimatmedvetna i våra val. Vi talar om våld och vi ber om fred, vi hoppas att uppståndelsen skall komma med livsmod och befrielse. De senaste veckornas debatt om samkönade vigslar kastar oss tillbaka i tiden.
Några av oss tycker att hela diskussionen är genant, därför att det för de allra flesta är präster är självklart att viga också samkönade par. Andra chockeras över att det finns både homofobiska och kvinnofientliga rester i Svenska kyrkan och att flera biskopar antar prästkandidater som inte vill viga samkönade par.
Debatten blir en påminnelse om diskriminering och förtryck som satt djupa spår. Minnen av att inte ha blivit välkomnad, av att inte ha fått gå med i processionen, inte ha fått höra till. För många begravningsgäster, deltagare i samtalsgrupper, gudstjänstbesökare och förtroendevalda blir debatten som att än en gång få skit kastat i ansiktet: när det verkligen gäller, hör du som lever utanför den heterosexuella normen inte riktigt till. Det är därför som vi måste vara tydliga nu, kärleksfulla och tydliga.
Beslutet om att anta en könsneutral vigselritual fattades av kyrkomötet 2009, alltså för sjutton år sedan. Beslutet om att öppna prästämbetet för kvinnor togs 1958, alltså för sextioåtta år sedan.
Det kan vara så att förändringar måste få ta tid, det kan också vara så att det alltid kommer att finnas män som har en överspänd relation till den egna kallelsen och längtar tillbaka till en annan kyrka, en annan tid.
Auktoritära och bakåtsträvande krafter och röster höjs i hela vår värld, inte bara i kyrkan. Svenska kyrkans rörelse mot den moderna lutherska inkluderande folkkyrka vi är idag, har inte kommit av sig själv, den har varit kantad av många teologiska samtal, av debatter i våra olika demokratiska forum, och av människors arbete och kamp. Nu behöver vi hålla i, hålla om, hålla emot auktoritära krafter och hålla fast vid kärleken, öppenheten och den väg som vi har valt.
Vi i Visk, Vänstern i Svenska kyrkan förväntar oss att alla biskopar följer de beslut som är gemensamt tagna i kyrkomötet. Det så kallade undantaget har spelat ut sin roll, och kan inte på någon som helst grund tjäna som alibi för att idag år 2026 viga nya präster som vägrar att viga samkönade par.
Vi förutsätter att prästkandidater som inte är beredda att följa den beslutade inriktningen inte kan bli vigda till präster i något stift.
Vi förutsätter att biskopar i de stift där det förekommer sammanhang där mässor firas vid altare där kvinnor inte får celebrera – hanterar det med kraft och beslutsamhet. Som biskop emerita Eva Brunne skrev i en debattartikel för några dagar sedan: det finns andra kristna samfund.
Vi förutsätter att alla nivåer i svenska kyrkan är välkomnande, inkluderande, och icke-diskriminerande. Visk har i kyrkomötet, i de stift och i de församlingar/kyrkoråd där vi är representerade varit och kommer att vara glasklara. Vi säger Ja till samkönade vigslar. Såklart! Vi säger ja till att låta församlingars liv, bön och arbete präglas av inkludering och respekt för varje människas behov och rättigheter oavsett kön, könsuttryck, sexualitet, etnicitet, tro, ålder och funktionalitet och vi verkar för att det skall finnas goda redskap för detta arbete.
Det är inte en mänsklig rättighet att bli präst. Men det är en skyldighet för oss som kyrka att följa den väg vi har valt och att fortsätta vara en modern, luthersk, inkluderande och demokratisk folkkyrka.
Ingen har någonsin sett Gud, men om vi älskar varandra förblir Gud i oss (1 Joh 4:12).”
Anne Sörman, präst, styrelseledamot i Visk
Anders Lundberg, ordförande i Visk